Kognitivt

Vi debatterar på jobbet.  Två av mina kolleger tycker inte att lingvistik är en kognitiv vetenskap. Det är sällan man är i en debatt när man tycker att motparten har så vansinnigt fel att man knappt vet vad man ska säga. Lingvistiken, språket är ju centralt inom kognitiv vetenskap, kärnan av den kognitiva revolutionen.
Läs Chomsky's review of Skinner's Verbal Behavior, t.ex.  Eller Chomsky's Aspects. Eller vad som helst av Jackendoff.  Men det orkar dom inte, bjäbbarna.

Vad kan jag göra?
1) Jag kan försöka undervisa jättebra kurser, där studenterna både lär sig massor av tidigare forskning, och samtidigt lär sig tänka kritiskt och innovativt.
2) Jag kan lära mig att aldrig själv döma något som jag inte vet någonting om.  Inte förutsätta att jag vet mer än dom som är insatta.
3) Jag kan le sött och lägga huvudet på sned och muttra lite obegripligt.

Nummer 3 är jag redan ganska bra på, fast det är väl egentligen en ganska dålig teknik.  Men man behöver lite självförsvar.

Men alltså, om något kommer in genom ögonen och hjärnan hanterar det, då är det kognitivt, helt självklart, alla är överens ("vision").  Varför är det då inte alldeles självklart att det som kommer in genom öronen och hanteras av hjärnan är kognitivt?  *Jag* tycker att det är självklart.

Manligt och kvinnligt

När mina manliga kollegor får avslag eller dåliga utvärderingar så tycker dom att det är alldeles självklart att utvärderarna är dumma i huvudet.  Vi kvinnor tror i liknande situationer att det är vi själva som är dumma i huvudet. Det verkar vara en mycket tydlig tendens, solklar.  Men det kan väl inte vara så svart och vitt? Det är det nog inte.

Undrar vilket system som är bättre?  Någonting mitt emellan. 

Farbror Melker

Tänk att mina barn växer upp utan Saltkråkan, Pippi, Mumintrollen, Clownen Manne, Bröderna Dahl, och julkalendern.  Men det ska väl bli folk av dom ändå. Vi har i alla fall Fem myror och Tårtan på dvd.

Denna dagen ett liv. 

Tårtan: http://hem.bredband.net/b140510/filmer/episodguider/taartan.html

Oro

Mammor oroar sig.  Det är bara så.  Det är naturligt att oroa sig över sina barn, att bry sig, att vilja ta hand om.  Men måste man älta över alla livsöden som man snubblar över?

Kaffekillen.  Han har, så vitt jag vet, alltid jobbat på cafeet på universitetsbiblioteket.  Serverar kaffe snabbt och rätt, småpratar lite, ler, känner igen.  En trygghet, en klippa i tillvaron.  Men jag har ju hört om hans jobbansökningar, hans längtan bort till något annat. Han vill inte vara kaffekille hela livet. Vad vill han då? Brandman, visar det sig.  Han läser kurser, tar certifikat och ställer upp som frivillig.  Han vill hjälpa folk, säger han.  Men du hjälper ju folk här, du hjälper ju oss kaffetörstiga stackare. Ett svagt försök att få honom att stanna kvar. Jag behöver lite trygghet i vardagen, någon annan kan väl släcka bränder!  Och brinner det förresten så himla mycket? Han kan inte lämna oss i sticket, med bara likgiltiga studenter kvar att hantera vår tankebensin. Nej, brandman ska han bli.  Mycket snart ska han vara färdig, tyvärr, han lämnar oss i sticket.

En dag är han inte där.  Jag frågar två bleka studenter om han har fått jobb som brandman.  Dom gapskrattar och gör grimaser åt varandra. Dom ser att jag menar allvar.  Nej, inte ännu, säger dom.  En dag, kanske. I dag är han bara ledig.

Jäkla ungar, visa lite respekt för andras drömmar.  Och nu då, nu måste jag oroa mig för det också.  Kaffekillen och hans planer.

Språk som dör

Vi hade en lång diskussion på föreläsningen i går. Varför ska man försöka rädda språk som är döende? Kan man komma utifrån och domdera (eller hjälpa till), eller måste talarna själva ta inititativet?

Snälla studenter skickade en länk till mig:
http://www.thespec.com/news/world/article/264984--researchers-find-unknown-language-in-remote-india

Greg Anderson i artikeln är med i filmen vi ska se nästa vecka, "The Linguists". Passar ju bra.

Cee Lo Green i högtalarna. För en gångs skull gillar jag en låt på topplistorna.

Pete Seeger

I gårdagens New York Times hade dom intervjuat Pete Seeger om hans söndagsrutiner.  Vad skönt.  Inget örtté, ingen yoga (fast örtté och yoga är jättebra, det är inte det), ingen personlig life coach.  En vanlig människa. Jag är snart 40, mitt i karriären, jobbar mycket.
Varför känner jag mer gemenskap med en nittioårig folkmusiker än dom fyrtioåringarna framgångsmänniskorna som vanligtvis berättar om sina söndagsrutiner i NYT?

Skyskrapan

  Det är så vackert ute, sett här uppifrån min jobbskyskrapa. 22:a våningen. Höstfärger, flod, sol på ena sidan staden, regn på andra.  En regnbåge. Bilarna ser ut som leksaker.  Tut tut!

Fast det är ingen skyskrapa, för den är bara 77 meter. 100 meter måste den vara för att räknas som skyskrapa, det har någon bestämt. 

Jag såg The American, Anton Corbijn-filmen. Den var ganska bra och väldigt vacker.  Varenda scen var vacker.