Oro

Mammor oroar sig.  Det är bara så.  Det är naturligt att oroa sig över sina barn, att bry sig, att vilja ta hand om.  Men måste man älta över alla livsöden som man snubblar över?

Kaffekillen.  Han har, så vitt jag vet, alltid jobbat på cafeet på universitetsbiblioteket.  Serverar kaffe snabbt och rätt, småpratar lite, ler, känner igen.  En trygghet, en klippa i tillvaron.  Men jag har ju hört om hans jobbansökningar, hans längtan bort till något annat. Han vill inte vara kaffekille hela livet. Vad vill han då? Brandman, visar det sig.  Han läser kurser, tar certifikat och ställer upp som frivillig.  Han vill hjälpa folk, säger han.  Men du hjälper ju folk här, du hjälper ju oss kaffetörstiga stackare. Ett svagt försök att få honom att stanna kvar. Jag behöver lite trygghet i vardagen, någon annan kan väl släcka bränder!  Och brinner det förresten så himla mycket? Han kan inte lämna oss i sticket, med bara likgiltiga studenter kvar att hantera vår tankebensin. Nej, brandman ska han bli.  Mycket snart ska han vara färdig, tyvärr, han lämnar oss i sticket.

En dag är han inte där.  Jag frågar två bleka studenter om han har fått jobb som brandman.  Dom gapskrattar och gör grimaser åt varandra. Dom ser att jag menar allvar.  Nej, inte ännu, säger dom.  En dag, kanske. I dag är han bara ledig.

Jäkla ungar, visa lite respekt för andras drömmar.  Och nu då, nu måste jag oroa mig för det också.  Kaffekillen och hans planer.