Kollegan och jag småsnackar. Inte om jobb. Vi pratar om en gemensam bekant som vi båda gillar, men han är lite konstig. "I think he might have Asberger's," säger jag. Inte som en anklagelse, förolämpning eller skämt. Men som en förklaring.
Men är det en förolämpning? Till dom som verkligen har Asberger? Det är nog okänsligt, att slänga ur sig sådär, även om det inte är illa menat.
Ganska vanligt, tror jag. "Han har nog ADHD." Eller lite manodepressiv. Lite schizofren.
Om andra och sig själv -- det blir en ursäkt. "Äh, jag börjar bli lite senil. Åderförkalkad. " Jag har ADD. OCD. Eller kanske bäst av allt: Jag har Tourettes syndrom. Det kan man ju liksom använda som en ursäkt till att säga lite vad som helst.
Mea culpa -- jag pratar så här ibland. Men jag ska sluta. Det kan inte vara kul för dom som verkligen lider av dom här grejerna på riktigt. Det blir liksom lite skämt, lite förlöjligande.
Det här blev kanske en politisk korrekthetspredikan, men då får det väl vara så.
No comments:
Post a Comment