Det har varit en dag fylld med små lögner. Vita lögner kanske, om det nu finns sådana.
"Det ser bara tufft ut," sa jag till treåringen när jag hade klippt ett jättestort ojämnt hack i hans blonda lugg (tuggummi).
"Där lärde jag mig allt att inte ha så bråttom!" sa jag till mig själv när jag vräkte en äggkartong i golvet.
"Dom där kommer fram så småningom, ska du se," sa jag till dottern efter vi hade placerat nio vantar utan maka i en påse som vi hängde bredvid en påse full med ensamma sockor.
"Jag slänger den direkt i tvätten efter frukosten," sa jag till mannen efter att jag torkade upp spilld mjölk med ärmen.
"Alltså, bättre ordning än det här brukar det allt vara," sa jag till väninnan när ettåringen satt naken i min famn och åt chips.
Största lögnen var när jag för tusende gången käckt hävdade att jag och ungarna kommer att klara oss superbra själva efter nyår när mannen ska vara borta flera månader på jobb. "Äh, lite rutiner bara, så ska det nog inte bli så himla jobbigt."
Jag känner igen mig. Det behövs många vita lögner ibland för att stå ut med att allt för det mesta bara händer. Vad kul att du hälsade på min blogg och kommenterade den. Välkommen! Vad kul att få läsa din blogg. Det ser jag fram emot.
ReplyDeleteHåller med "Granne" här ovan, kul att du tittade in och lämnade en kommentar hos mig.
ReplyDeleteEn tanke efter att ha läst ditt inlägg: är livet bara en enda stor lögn?