Vaknade tidigt, tidigt. Det är tidsskillnaden, jag har inte vant mig ännu. Inte vant mig vid tiden och inte vant mig med att vara här. Borta. Där jag bor. Hemma på landet är det tyst på nätterna. Här hörs trafiken och den här natten hördes ett dovt bultande också. Det lät som en balare, men det är det klart att det inte var. En fläkt, en pump, kanske.
Filmen "Eat, Pray, Love". Den var inte så bra, boken kanske var bra. Biosalongen var tyst, halvfylld. Bara tjejer. Det kändes lite härligt och intimt. Hemligt. Kanske som killar på porrbio (fast jag tänker mig att det är mindre mysigt). Fast filmen var dålig. Inte Julia Roberts, men hela temat liksom. Det verkar urtråkigt att resa omkring och finna sig själv. Vansinnigt självupptaget. Huvudpersonen tyckte att mycket av det hon såg och personerna hon träffade var intressanta. Men intressanta hur? Det var som om hela poängen var att hon själv skulle bli intressantare, bättre, helare av att ha träffat och sett dem. Alla ruiner i Rom finns till för huvudpersonen i "Eat, Pray, Love". Fast hon är väl ett typexempel på hur vi västerlänningar är. Och jag läste en intervju med henne i YourLife, och hon verkade sympatisk.
Efter en lång sommar har vi släpat, burit alla barnen hit igen. Hit där dom känner sig hemma. Men för mig är det annorstädes.
No comments:
Post a Comment