Gruvarbetarna i Chile

Det är kallare i luften.  Hösten är på väg, och det är skönt. Jag är tacksam att jag bor på ett ställe som har fyra årstider.

Jag försöker följa med lite vad som händer i världen. Det är så svårt, det blir lätt bara mitt eget lilla liv med jobb, barn, vänner. Små glädjeämnen, små konflikter. Men jag försöker: Global News, Fresh Air och Godmorgon Världen på iPoden, the Globe and Mail till morgonkaffet, DN på nätet.  Åtminstone rubrikerna... Jag kan tycka att det som blir uppblåst i media är ganska ointressant ibland.  Dom instängda gruvarbetarna i Chile känner sig pressade och visar tecken på depression. Är det konstigt?  Värt att rapportera?  Jag tycker att det känns ganska självklart. Fast det kanske är intressant och det gör väl berättelsen mer personlig.  Och själva händelsen är ju väl värd att rapportera.

Globe and Mail till morgonkaffet.  Lite vila i kaoset. Höst, nytt skolår, nya rutiner.  Jag ska se till att bygga in lite lugn och lite skoj i rutinerna. TV-serier på DVD eller en film på kvällen med mannen efter barnen lägger sig. Familjepromenader i skogen på veckosluten.  Och så Globe and Mail till morgonkaffet, i stället för lingvistikartiklar och studentuppsatser.

Vi har fyra småbarn och vi har alla varit tillsammans hela långa sommaren.  Det har varit mest kul, förstås, men mycket jobb också.  "Att ha barn är inte svårt, men det kan vara jobbigt. " Så sa en klok kvinna till mig en gång. Hon var fyrabarnsmamma (jag hade bara två då), hade svart och lila hår som stod rakt upp och tatueringar och piercings. Det är sant som hon sade.

 Jag märker att jag skriker åt barnen ibland. Ganska ofta.  När jag hade två barn skrek jag aldrig, eller nästan aldrig.   Men jag har dubbelt så många barn nu och jag har helt enkelt inte dubbelt så mycket tålamod.