Terry Gross

OK, nu är jag här.  Mitt inne i terminen, med så jäkla mycket jobb och deadlines och uppsatsrättningar och studenthandledningar och möten och tjafs att jag helt enkelt inte riktigt hinner med längre. Istället för morgontidning så blir det någon lingvistikbok eller artikel.  Istället för CBC One på bilradion så blir skvalkanal, för jag orkar inte ta in, det är för mycket nu.  Och barnen kan jag ju inte prioritera bort, det skulle ju vara som att prioritera bort själva livet.

Den enda information jag får kommer från podradions Fresh Air medan jag byker. Det Terry Gross inte snackar om så finns inte, inte i min värld, inte nu. Så är det bara.  Jag är inte stolt över det, men i alla fall.  Vilken tur att Terry Gross är så fantastiskt bra! Finns det någon möjlighet att jag skulle kunna få intervjua Terry Gross någon dag? I en drömvärld?  Det önskar jag mig.

I have water in my eyes

Jag tappade tålamodet.  Jag gör det ibland.  I morse var jag ensam och skulle bli klar till jobbet plus hjälpa alla de små liven att bli klara. Dom hade Halloween-firande i skola/dagis idag så jag måste klä en pirat, en Mario-svamp, en spindelman och en vampyrfladdermus.  Och jag tappade tålamodet.  Och höjde rösten.  Treåringen tittade på mig och sade "Mommy stop it, I get water in my eyes!"

Mammor borde aldrig få sina barn att gråta, vi ska få dom att skratta och trösta dom när dom gråter.

Disktrasa

Det är ett riktigt jobb att torka av matbordet hos oss.  Massor med spill och intorkad mat. Det tar tid, man får gå över det flera gånger.  Det påminner mig om min mormor.  Hur hon jobbade med bordet hemma på gården.  När hon inte orkade så mycket annat.  Perfekt skulle det bli.  Flera torkningar.  Och ibland skulle trasan kokas ren.  Inget hask!

Det är en mening med allting.  Varje gång jag torkar av bordet tänker jag på mormor.

Misslyckanden och klantigheter

Kan man inte få ha en enda dag när allting bara går bra? Måste man trampa i klaveret?  Hör det till, liksom, en del av livet, lärdomar och erfarenheter och så'nt.  Eller är det bara jag?  Finns det människor som bara säger rätt, aldrig tabbar sig?  Som alltid tänker sig för för dom pratar?

Jag kan nog inte dra ut foten ur munnen, den sitter fast där.  Men jag kan försöka att inte tolka allt andra säger på värsta möjliga sätt.  Jag kan försöka komma ihåg att man säger lite fel ibland, man gör bort sig lite ibland.  Det behöver kanske inte vara en så stor grej.

Borgmästare

Ny borgmästare i Ottawa. Verkar OK, bättre än den förre i alla fall.  Han dom har fått i Toronto verkar helknasig.

Ja, det där var väl inte mycket till politisk analys precis, men det är vad jag tycker.

18C varmt här i dag.  Och jag som använde hela söndagen till att rota fram vinterkläder.

Små lögner

Det har varit en dag fylld med små lögner.  Vita lögner kanske, om det nu finns sådana.
"Det ser bara tufft ut," sa jag till treåringen när jag hade klippt ett jättestort ojämnt hack i hans blonda lugg (tuggummi).
"Där lärde jag mig allt att inte ha så bråttom!" sa jag till mig själv när jag vräkte en äggkartong i golvet.
"Dom där kommer  fram så småningom, ska du se," sa jag till dottern efter vi hade placerat nio vantar utan maka i en påse som vi hängde bredvid en påse full med ensamma sockor.
"Jag slänger den direkt i tvätten efter frukosten," sa jag till mannen efter att jag torkade upp spilld mjölk med ärmen.
"Alltså, bättre ordning än det här brukar det allt vara," sa jag till väninnan när ettåringen satt naken i min famn och åt chips.

Största lögnen var när jag för tusende gången käckt hävdade att jag och ungarna kommer att klara oss superbra själva efter nyår när mannen ska vara borta flera månader på jobb. "Äh, lite rutiner bara, så ska det nog inte bli så himla jobbigt."

Nästbästa!

Vi hade barnkalas för äldsta barnet i dag.  Femton ungar totalt.  Det var kul men alla vuxna blev helt utmattade, som vanligt. Bästa kommentaren kom från lille Robert: "Wow, this is the second best party I've ever been to!"  Jättesnällt och gulligt, men en vuxen hade aldrig sagt så.  Från en vuxen hade det låtit konstigt.

Jag vet inte varför, men på kalasen hos oss drar ungarna alltid ner alla sängkläder på golvet. Undrar om dom gör så på andra kalas också, eller är det något speciellt frestande med våra sängar?

Symptom och diagnos

Kollegan och jag småsnackar.  Inte om jobb.  Vi pratar om en gemensam bekant som vi båda gillar, men han är lite konstig. "I think he might have Asberger's," säger jag.  Inte som en anklagelse, förolämpning eller skämt.  Men som en förklaring.
Men är det en förolämpning?  Till dom som verkligen har Asberger? Det är nog okänsligt, att slänga ur sig sådär, även om det inte är illa menat.

Ganska vanligt, tror jag. "Han har nog ADHD."  Eller lite manodepressiv. Lite schizofren.
Om andra och sig själv -- det blir en ursäkt. "Äh, jag börjar bli lite senil.  Åderförkalkad. "  Jag har ADD. OCD. Eller kanske bäst av allt:  Jag har Tourettes syndrom.  Det kan man ju liksom använda som en ursäkt till att säga lite vad som helst.

Mea culpa -- jag pratar så här ibland.  Men jag ska sluta. Det kan inte vara kul för dom som verkligen lider av dom här grejerna på riktigt. Det blir liksom lite skämt, lite förlöjligande.

Det här blev kanske en politisk korrekthetspredikan, men då får det väl vara så.

TV

Jag har inte tittat på TV eller dvd på ett tag.  Det var inget beslut eller så, det bara blev så.  Men det är lätt, jag saknar det inte alls!  Fast det blir säkert kul att titta igen.
Vi har ingen kabel-TV eller satellit.

Jag gillar TV, men jag undrar ibland om jag kanske vore lyckligare utan?

Att stava till grammatik

Alltså, jag är absolut inte någon språkpolis. Men jag kan inte låta blir att rynka panna lite när studenter skriver "grammer".

Alltid på iPoden, Språket i P1: http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=411&grupp=4012

Teknikens under

Fyra medlemmar av min finska familj är på besök.  Vi åkte på rundtur över veckoslutet: Niagarafallen, CN Tower och lite annat. Men det är ju aldrig dom största sevärdheterna som man minns bäst.  Familjen besökte mig i Kalifornien för tio år sedan.  Det dom minns bäst från den resan verkar vara besöket i Bakersfield, "The Armpit of California".  Vi tyckte det var toppen.  Hela staden verkade veta att vi var på besök och vi kände oss välkomna.  Vi åt på en jättetrevlig baskisk restaurang  och blev behandlade som kungligheter.  Wow, from Finland, really?  I San Fransisco, LA och Las Vegas tyckte ingen att det var märkvärdigt.

Från den här resan kommer dom nog att komma ihåg att biltrafiken i Toronto och alla vägarbeten. Och slussen i Peterborough.  Och en gång fick vi betala $25 per bil för att parkera i två timmar. 

Vi bodde i en jättebra svit på Hilton vid Niagarafallen.  Under $500 för tio personer, jättefint,  gott om plats och utsikt över fallen. 

Dom som åkte i saaben hade gps i telefonen.  Vi hade vanliga kartor i volvon.  Det gick lika bra i båda bilarna. Jag föredrar kartorna. Bor det en liten luddit inom mig?  I alla fall tycker jag att det är konstigt att det  var mycket enklare förr (för trettio år sedan) att klämma på en TV apparat.  Förr så gick man fram och det fanns på och av,  kanaländrare och volym.  Nu så ska det tamejtusan alltid finnas minst tre olika fjärrkontroller. 

Kognitivt

Vi debatterar på jobbet.  Två av mina kolleger tycker inte att lingvistik är en kognitiv vetenskap. Det är sällan man är i en debatt när man tycker att motparten har så vansinnigt fel att man knappt vet vad man ska säga. Lingvistiken, språket är ju centralt inom kognitiv vetenskap, kärnan av den kognitiva revolutionen.
Läs Chomsky's review of Skinner's Verbal Behavior, t.ex.  Eller Chomsky's Aspects. Eller vad som helst av Jackendoff.  Men det orkar dom inte, bjäbbarna.

Vad kan jag göra?
1) Jag kan försöka undervisa jättebra kurser, där studenterna både lär sig massor av tidigare forskning, och samtidigt lär sig tänka kritiskt och innovativt.
2) Jag kan lära mig att aldrig själv döma något som jag inte vet någonting om.  Inte förutsätta att jag vet mer än dom som är insatta.
3) Jag kan le sött och lägga huvudet på sned och muttra lite obegripligt.

Nummer 3 är jag redan ganska bra på, fast det är väl egentligen en ganska dålig teknik.  Men man behöver lite självförsvar.

Men alltså, om något kommer in genom ögonen och hjärnan hanterar det, då är det kognitivt, helt självklart, alla är överens ("vision").  Varför är det då inte alldeles självklart att det som kommer in genom öronen och hanteras av hjärnan är kognitivt?  *Jag* tycker att det är självklart.

Manligt och kvinnligt

När mina manliga kollegor får avslag eller dåliga utvärderingar så tycker dom att det är alldeles självklart att utvärderarna är dumma i huvudet.  Vi kvinnor tror i liknande situationer att det är vi själva som är dumma i huvudet. Det verkar vara en mycket tydlig tendens, solklar.  Men det kan väl inte vara så svart och vitt? Det är det nog inte.

Undrar vilket system som är bättre?  Någonting mitt emellan. 

Farbror Melker

Tänk att mina barn växer upp utan Saltkråkan, Pippi, Mumintrollen, Clownen Manne, Bröderna Dahl, och julkalendern.  Men det ska väl bli folk av dom ändå. Vi har i alla fall Fem myror och Tårtan på dvd.

Denna dagen ett liv. 

Tårtan: http://hem.bredband.net/b140510/filmer/episodguider/taartan.html

Oro

Mammor oroar sig.  Det är bara så.  Det är naturligt att oroa sig över sina barn, att bry sig, att vilja ta hand om.  Men måste man älta över alla livsöden som man snubblar över?

Kaffekillen.  Han har, så vitt jag vet, alltid jobbat på cafeet på universitetsbiblioteket.  Serverar kaffe snabbt och rätt, småpratar lite, ler, känner igen.  En trygghet, en klippa i tillvaron.  Men jag har ju hört om hans jobbansökningar, hans längtan bort till något annat. Han vill inte vara kaffekille hela livet. Vad vill han då? Brandman, visar det sig.  Han läser kurser, tar certifikat och ställer upp som frivillig.  Han vill hjälpa folk, säger han.  Men du hjälper ju folk här, du hjälper ju oss kaffetörstiga stackare. Ett svagt försök att få honom att stanna kvar. Jag behöver lite trygghet i vardagen, någon annan kan väl släcka bränder!  Och brinner det förresten så himla mycket? Han kan inte lämna oss i sticket, med bara likgiltiga studenter kvar att hantera vår tankebensin. Nej, brandman ska han bli.  Mycket snart ska han vara färdig, tyvärr, han lämnar oss i sticket.

En dag är han inte där.  Jag frågar två bleka studenter om han har fått jobb som brandman.  Dom gapskrattar och gör grimaser åt varandra. Dom ser att jag menar allvar.  Nej, inte ännu, säger dom.  En dag, kanske. I dag är han bara ledig.

Jäkla ungar, visa lite respekt för andras drömmar.  Och nu då, nu måste jag oroa mig för det också.  Kaffekillen och hans planer.

Språk som dör

Vi hade en lång diskussion på föreläsningen i går. Varför ska man försöka rädda språk som är döende? Kan man komma utifrån och domdera (eller hjälpa till), eller måste talarna själva ta inititativet?

Snälla studenter skickade en länk till mig:
http://www.thespec.com/news/world/article/264984--researchers-find-unknown-language-in-remote-india

Greg Anderson i artikeln är med i filmen vi ska se nästa vecka, "The Linguists". Passar ju bra.

Cee Lo Green i högtalarna. För en gångs skull gillar jag en låt på topplistorna.

Pete Seeger

I gårdagens New York Times hade dom intervjuat Pete Seeger om hans söndagsrutiner.  Vad skönt.  Inget örtté, ingen yoga (fast örtté och yoga är jättebra, det är inte det), ingen personlig life coach.  En vanlig människa. Jag är snart 40, mitt i karriären, jobbar mycket.
Varför känner jag mer gemenskap med en nittioårig folkmusiker än dom fyrtioåringarna framgångsmänniskorna som vanligtvis berättar om sina söndagsrutiner i NYT?

Skyskrapan

  Det är så vackert ute, sett här uppifrån min jobbskyskrapa. 22:a våningen. Höstfärger, flod, sol på ena sidan staden, regn på andra.  En regnbåge. Bilarna ser ut som leksaker.  Tut tut!

Fast det är ingen skyskrapa, för den är bara 77 meter. 100 meter måste den vara för att räknas som skyskrapa, det har någon bestämt. 

Jag såg The American, Anton Corbijn-filmen. Den var ganska bra och väldigt vacker.  Varenda scen var vacker.